Framåt...

Inledning

Jag hade nyligen en konversation med en bekant om coronaviruset. Du kanske har märkt att en nättidning publicerade coronavirusprotokollen från Robert Koch Institute via Freedom of Information Act efter att ha vunnit en rättslig tvist.

Och nu är min vän, som inte vaccinerade sig vid den tidpunkten, upprörd över Lauterbach, som har talat i vissa pratshower om att vaccinationer inte har några biverkningar och nyligen erkände på tv att vaccinskador existerar i några få fall. Jag gjorde lite forskning, Lauterbach var på TV så ofta under Corona-perioden att han nämnde på vissa talkshows att det kunde finnas sällsynta vaccinationsbiverkningar. I andra talkshows talade han om vaccinationer utan biverkningar.

Jag måste erkänna att jag inte är riktigt intresserad av detta längre och min vän kunde inte förstå det. Han verkade besviken över att jag inte blev upprörd på honom.

Personligen tror jag att vi på något sätt måste komma till rätta med pandemin och hur den hanterades för att kunna lära oss av den. När allt kommer omkring kan nästa pandemi komma någon gång och vi borde ha lärt oss av den föregående.

Men jag är fortfarande inte intresserad av det. Jag läser bara nyheterna om den mycket ytligt, om ens alls.

Jag har frågat mig själv om min brist på intresse är korrekt.

Jag tycker att det är viktigt att lära av historien, till exempel att nazitidens brott inte glöms bort. Kolonialtidens brott har redan i stort sett glömts bort. Så jag tycker att det är värt att ha grundläggande kunskaper om vår historia.

Men vissa saker, som coronaepoken, intresserar mig inte riktigt.

Hur är det att vara kristen? Vad säger Bibeln om att blicka framåt eller bakåt?

Jag har en ganska uppenbar bibelvers om detta, där Paulus beskriver sin riktning i livet så här i Filipperbrevet 3:13b:

Jag glömmer det som har varit och ser framåt.

Uiuiui, ett sådant uttalande är en stor utmaning.

Succession, men...

Låt oss ta en titt på en passage från Lukas 9, 59-62; NL, som handlar om kallelser:

59 Han sade till en annan: "Kom, följ mig." Men han svarade: "Herre, låt mig först gå hem och begrava min far."60 Jesus svarade: "Låt de människor som inte frågar efter Gud ta hand om sina döda. Din uppgift är att gå och förkunna Guds rikes ankomst."61 En annan sade: "Ja, Herre, jag vill gå med dig, men låt mig först ta farväl av min familj."62 Men Jesus sade: "Den som lägger handen vid plogen och sedan ser sig om är inte lämpad för Guds rike."

Dessa verser får mig också att först dra efter andan och känna mig lite överväldigad.

Det börjar med en mycket tydlig blick framåt: "Kom, följ mig." Nu börjar något nytt, nu börjar det.

Sedan kommer en annan invändning som man på något sätt kan förstå. Och varför skulle han inte begrava sin far före sin tjänstgöring?

Jag tycker att dessa uttalanden av Jesus verkar mindre konstiga om man lyssnar noga på vad den här personen säger:

"Innan jag följer dig måste jag först ordna upp mina egna angelägenheter."

Detta påminner mig om uttalanden som jag har hört då och då i dag. Jag har inte tid att gå i kyrkan just nu, för jag har så mycket att göra. Jag har så mycket att ta hand om.

Senare, när mina angelägenheter inte längre tar upp så mycket utrymme, då kan jag fokusera mer på Jesus.

Så, lärjungaskap i princip, ja, men först...

Enligt min mening är denna åtskillnad mellan tjänst och privatliv inte rätt. När du börjar med Jesus, det är då lärjungaskapet börjar. Även om plikter från det förflutna följer med dig, går du fortfarande framåt med Jesus Kristus.

Det är inte helt klart om den här specifika berättelsen bara handlade om att organisera begravningen eller att följa med den gamle fadern på hans sista resa, som kunde ha tagit riktigt lång tid.

Vad skulle ha hänt om han inte bara hade begravt sin far utan också förkunnat Guds rikes ankomst i sin fars hus? Det skulle också ha varit lärjungaskap. Jag vet att det inte alltid är så lätt i det egna föräldrahemmet och bland de egna släktingarna.

Naturligtvis behöver inte lärjungaskapet alltid vara en proklamation med ord, men lärjungaskapet kan börja omedelbart, det behövs inget "men först".

Låt oss också ta en titt på den andra personen:

61 En annan sade: "Ja, Herre, jag vill gå med dig, men först måste jag ta farväl av min familj."62 Men Jesus sade: "Den som lägger handen vid plogen och sedan ser sig om är inte lämpad för Guds rike."

Här har vi återigen detta "men först", men ett farväl kan väl inte ta så lång tid, eller hur?

Jag tror att detta uttalande var riktat till den här personen personligen. Att ta farväl har inte varit något problem, men med vilken attityd går man därifrån?

Ser man framåt och ser fram emot det nya, mot successionen, eller ser man bakåt och sörjer det förflutna?

Jag har personligen aldrig haft en plog i handen, men jag kan tänka mig att man inte plöjer särskilt rakt om man alltid tittar bakåt.

Det påminner mig om min mopedtid. Om jag tittade mig över axeln innan jag svängde kunde jag inte köra rakt under det korta ögonblicket. Jag svängde alltid lite åt den sida jag skulle svänga mot.

Är det fel att titta bakåt?

Jag tror att det beror på. Om man vänder sig om då och då när man plöjer och beundrar landskapet eller tittar på hur mycket man redan har gjort, då tycker jag inte att det är fel.

Men om man ser tillbaka och fortsätter att bli arg över missade möjligheter, om orättvis behandling i det förflutna alltid är närvarande, om man sörjer den gamla goda tiden, då spårar livet ur. Det tror jag verkligen på.

Vid det här laget funderade jag länge och väl på om jag skulle använda exemplet med att hantera coronaviruset igen. Det är alltid ett hett ämne.

Generellt sett har jag personligen funderat på att bli politiskt aktiv på något sätt då och då, eftersom jag faktiskt tycker att det är dumt att bara klaga och inte göra något själv.

Men under coronatiden tyckte jag att situationen var så svår att jag inte ville byta plats med någon politiker. Visst begicks misstag och vissa var kriminella (t.ex. maskningsaffärer), men det var också helt enkelt svårt. Vi visste inte hur farliga de enskilda virusvarianterna egentligen var. Jag vill inte försvara någon politiker, jag kan inte se in i någons huvud för att se vilka motiv de hade när de reste.

Men hur ser du tillbaka på coronatiden? Vill vi lära oss av våra misstag så att vi kan hantera nästa pandemi bättre?

Eller går pulsen direkt upp till 180 när man ser tillbaka? Om ilska och upprördhet alltid tar överhanden när du blickar tillbaka, då kommer du inte att kunna hålla en rak linje.

Att följa Jesus Kristus går framåt.

Låt oss ta en titt på

Stora uppdraget

Matteus 28, 18-20; NT

18 Då gick Jesus fram till dem och sade: "All makt i himmelen och på jorden har getts åt mig. 19 Gå därför ut till alla folk och gör människorna till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, 20 och lär dem att lyda allt vad jag har befallt er. Och var förvissade om detta: Jag är med er varje dag intill tidens slut!"

Det är intressant vad Jesus inte säger här:

"Se därför till att ni förblir trogna och inte låter er luras till att stjäla, som Judas gjorde. Och sluta upp med att gräla om vem som är störst bland er."

Jesus kunde säkert ha tagit upp många negativa saker från de senaste tre åren med lärjungarna. Men det gör han inte.

Först vidgar han deras syn på sig själv:

All makt i himlen och på jorden har getts åt mig.

Och sedan kommer uppdraget att göra lärjungar. Detta är det största och viktigaste uppdrag som någonsin har getts. Och alla som vill följa Jesus Kristus, och det innebär att resa med honom, kan vara en del av det.

Och så ännu en blick framåt:

Och var förvissade om att jag är med er varje dag intill tidens slut!

Hur viktig är den tid i våra liv då detta kanske ännu inte var fallet?

Låt oss blicka framåt.

Men att komma till rätta med det förflutna?

Men tänk om vi är hemsökta av vårt förflutna?

Jag skulle göra det väldigt lätt för mig om jag skulle sluta med att "blicka framåt".

Det finns också något som heter att göra upp med det förflutna i Bibeln.

Att hantera tvister

En punkt som jag skulle vilja ta upp är hur man hanterar tvister. Eftersom Bibeln skildrar människor på ett ganska realistiskt sätt förekommer det naturligtvis också tvister i Bibeln, som ibland slutar på ett obehagligt sätt.

En strategi för att lösa tvister är att säga: låt oss inte prata mer om det.

Det kan fungera för banaliteter, men det fungerar inte för djupa meningsskiljaktigheter och konflikter.

Apostlagärningarna 15 handlade om huruvida icke-judar som ville ansluta sig till Jesus var tvungna att följa alla judiska lagar. Den här tvisten hade legat och pyrt en tid, men så ställdes den verkligen på sin spets och kunde ha slitit sönder den nystartade församlingen om de inte hade gått samman för att lösa problemet.

Man fann en lösning där majoriteten av de närvarande var överens. Det var inte en kompromiss där alla fick lite, utan den ena parten hade i stort sett rätt och de andra accepterade det, förmodligen för att de behandlade varandra med stor respekt.

Relationen mellan parterna var säkert också viktig här. Alla kan ha röda linjer som de inte kan backa från, men man ska begränsa sig till riktiga röda linjer.

Kanske fanns det någon på den tiden som, även efter apostlarnas råd, ansåg att fel beslut hade fattats. Nu kunde han ha startat något eget tillsammans med de få andra missnöjda personerna. Eller, om det var möjligt för honom, så accepterade han att majoriteten hade en annan uppfattning och anslöt sig till dem ändå, eftersom han kanske hade fel. Tvisten är nu löst och alla kan nu gå vidare tillsammans i lärjungaskapet.

Pastoral omvårdnad

En kanske ännu viktigare aspekt av att komma till rätta med det förflutna är av pastoral karaktär.

Vissa människor bär med sig trauman efter dåliga upplevelser, medan andra inte kan komma till rätta med vad de själva har gjort i det förflutna.

Här finns det naturligtvis bara individuella överväganden.

Ordspråksboken 14:10 (NT) säger detta på ett mycket träffande sätt:

Hjärtat känner själv sin djupa smärta, och det delar inte sin glädje med främlingar.

Alla känner sin egen smärta och för vissa är den riktigt smärtsam.

Jag tycker att exemplet med hur Jesus behandlar Petrus är mycket vackert.

Petrus hade ju förnekat Jesus tre gånger efter att han mycket djärvt hade proklamerat att han skulle gå i döden med Jesus.

Och i samtalet efteråt, i Johannes 21:15-19, frågade Jesus honom tre gånger om Petrus älskade honom.

Den tredje gången var lite obekväm för Petrus och han blev ledsen. Men uppenbarligen var den här typen av samtal viktiga för att övervinna den trefaldiga förnekelsen.

Men sedan går det också framåt igen (Joh 21, 18.19; NL):

18 Jag försäkrar er att när ni var unga kunde ni göra vad ni ville och gå vart ni ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina händer, och någon annan skall leda dig och föra dig dit du inte vill gå." 19 Jesus visade alltså på vilket sätt Petrus skulle dö för att förhärliga Gud. Sedan utmanade Jesus honom: "Följ mig."

"Följ mig." Och så fortsätter det.

Här inser du att själavård måste vara individuellt anpassad och till hjälp. Kanske är ett samtal som detta ibland obehagligt, men det leder framåt och det måste leda framåt.

Och här slutar det med "Följ Jesus", inte bara som en formel, utan som ett verkligt perspektiv.

Sammanfattning

Låt mig sammanfatta:

Att blicka bakåt och framåt? Vad är viktigt, vad intresserar oss?
Sankt Paulus utmanar oss: Jag glömmer det förflutna och blickar mot det som ligger framför mig.
Lärjungaskapet kan börja omedelbart: Inget "men först". Ta Jesus med dig in i dina angelägenheter.
Att klaga, vara förbittrad eller arg när man ser tillbaka gör att livet spårar ur.
Missionsbefallningen är inriktad på framtiden, inramad av Jesu Kristi storhet och hans löfte om att han alltid kommer att vara med oss.
Att hantera tvister kan vara en del av en nödvändig uppgörelse med det förflutna.
Individuell själavård, som med Petrus och Jesus, kan vara nödvändig för dig personligen. Men denna själavård måste också vara inriktad på framtiden: Följ Jesus.