När jag vet exakt...

Inledning

Det finns ett ämne som har stört mig under en lång tid och som jag konfronteras med om och om igen. Det handlar om det faktum att vissa människor tror att de vet exakt vad som pågår och att det inte kan vara på något annat sätt.

Här och där har jag också tagit upp detta i mina predikningar under de senaste två åren, men jag har tittat på dessa predikningar igen och kan därför undvika att upprepa mig alltför mycket.

Jag skulle vilja titta på en bibeltext från Nya testamentet tillsammans med dig, en liknelse som Jesus Kristus berättade (Lukas 18:9-14).

9 Sedan vände sig Jesus till några människor som, fulla av självförtroende, trodde att de var rättfärdiga i Guds ögon och därför bara hade förakt för andra. Han berättade följande liknelse för dem: 10 "Två män, en farisé och en skatteindrivare, gick för att be i templet. 11 Farisén stod och bad för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, att jag inte är som andra människor, alla dessa rövare, bedragare, äktenskapsbrytare eller som den där skatteindrivaren. 12 Jag fastar två gånger i veckan och ger en tiondel av alla mina inkomster. 13 Men skatteindrivaren stannade långt bort och vågade inte ens se upp mot himlen. Han slog sig för bröstet och sade: "Gud, ha förbarmande med mig. Jag är en syndare."14 Jag säger er: Denne man förklarades oskyldig av Gud, den andre blev det inte. Ty var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad av Gud, och den som förödmjukar sig själv skall bli upphöjd av Gud."

Självförtroende

Redan den första meningen är mycket intressant, särskilt formuleringen "full av självförtroende". Andra bibelöversättningar skriver "övertygad", "självsäker", medan andra väljer ett klart negativt uttryck, som "självrättfärdig" eller med "falskt självförtroende".

Det ord som finns här i grundtexten är faktiskt ordet "övertygad" och används också positivt i andra bibliska avsnitt. Det negativa övergripande ljudet kommer bara in genom sammanhanget här. På tyska känner vi också till påståendet "att vara mycket övertygad om sig själv", som alltid låter negativt.

Men självförtroende är egentligen en positiv term; den blir negativ här eftersom vissa människor från sitt självförtroende härleder en rätt att se ner på andra.

Hur utvecklas ett sådant självförtroende? Jag tror att det finns tre orsaker.

Stativ
Kunskap
Kan

"Stå" kan betyda "ursprung" eller att tillhöra en grupp. Jag hör hemma någonstans, därför förtjänar jag mer förtroende, fler privilegier eller är helt enkelt bättre.

Så var det med adeln förr i tiden. Bara genom att tillhöra adeln hade man privilegier, och om man tillhörde adeln tyckte man att det var rätt, som det är. Om man tillhör adeln tycker man oftast att det är rätt.

Kanske spelade det också en roll för fariséerna. Fariséerna var en skola i den gamla judendomen och för att få vara en del av den var man tvungen att studera och lära sig mycket. Om man klarade det var man redan erkänd av folket. Det kunde man vara stolt över.

Och här har vi också övergången till den andra källan till självförtroende, kunskap.

En sådan farisé har studerat så mycket att han måste veta hur det går till. Och hans kollegor uppmuntrar honom verkligen.

Det påminner lite om en filterbubbla. Man hör ihop, man vet exakt vad som pågår och man kan inte ta de andra på allvar.

Ja, med kunskap är det alltid så. För ett halvår sedan nämnde jag Dunning-Kruger-effekten i en predikan. Denna effekt beskriver den kognitiva förvrängningen i självbilden hos inkompetenta personer att överskatta sin egen kunskap och förmåga. (Denna mening är kopierad från Wikipedia).

Om man ritar upp detta som en kurva blir resultatet Mount "Stupid". Du kanske minns.

Så om du bygger ditt självförtroende på din kunskap bör du kritiskt ifrågasätta var du befinner dig i diagrammet. Kanske står du på berget "Doof".

Det skulle kunna vara värre:

I en studie ombads deltagarna i denna undersökning att bedöma sin kunskap om 150 olika ämnen. Bland dessa ämnen fanns 30 ämnen som bara var en uppfinning av experimentmakarna. Av de verkliga ämnena hävdade 44 % av de tillfrågade att de kände till dem i någon utsträckning. Av de icke-existerande ämnena hävdade respondenterna detsamma för cirka 25% av ämnena. Författarna kallar denna tendens för "over-claiming", en form av självuppskattning som är oberoende av intellektuell förmåga (Wikipedia: Dunning-Kruger-effekten).

Här är vi naturligtvis inne på det gamla kristna temat "ödmjukhet". Det finns också i Romarbrevet 12:16; NEÜ:

Tro inte att ni är smarta!

Eller i översättningen "New Life" som jag nästan tycker bättre om:

Och tro inte att du vet allt!

Som jag sa är fenomenet med filterbubblor inte särskilt nytt.

Den tredje källan till självförtroende är förmågan. Även här finns det naturligtvis en risk att man överskattar sig själv, men risken är inte så stor eftersom man ofta kan se vad man är kapabel till.

I grund och botten är ett visst mått av självförtroende naturligtvis viktigt. Man kan ofta göra mycket mer än man tror och man kan alltid lära sig mer.

Men självförtroende får naturligtvis inte övergå i osund övertro, och att se ner på andra är också ett stort misstag. Och det för oss tillbaka till liknelsen.

Jag har rätt

Vad är det fariséen ber om här?

11 Fariséen stod och bad för sig själv: "Jag tackar dig, Gud, att jag inte är som andra människor, alla dessa rånare, bedragare, äktenskapsbrytare eller som den där skatteindrivaren. 12 Jag fastar två gånger i veckan och ger en tiondel av alla mina inkomster".

Man kan tydligt höra arrogansen och hybrisen här. Jag har rätt och jag gör allt rätt. Gud, du kan vara nöjd!

Låt oss titta närmare på dessa påståenden.

Han talar här om "... I ... är...", han ser redan sig själv på något sätt i en speciell position. Han jämför sig med resten av världen och han vinner helt klart i sina egna ögon. De andra, dessa rånare, bedragare, äktenskapsbrytare, alla dessa andra är dåliga.

Idag kanske det kallas "de där konformistiska systematikerna" eller något, men du inser att metoden att nedvärdera andra utanför ens egen filterbubbla inte är ny. Och, låt oss inte lura oss själva, man är inte immun mot det själv.

Och i detta uttalande finns naturligtvis också det faktum att han vet exakt vad som är rätt och vad Gud vill. Han behöver inte ens fråga Gud, utan kan helt enkelt tacka honom för att han har rätt.

Och han vet också exakt varför han har rätt, jämfört med de andra. Han fastar två gånger i veckan och ger tionde av allt han tjänar. Förmodligen ger han även en tiondel när han skördar några av sina köksörter. Lite persilja hamnar i soppan, men tiondelen av persiljan tas naturligtvis med till templet. Det är så här Jesus beskriver det i Matteus 23:23.

Så han har rätt eftersom han vet exakt hur Gud tänker och vad han ska göra och han gör också allt rätt jämfört med de andra där ute.

Tjänstemannen

Låt oss gå vidare till skatteindrivaren, eller kort och gott tulltjänstemannen. Naturligtvis måste man betona att skatteindrivarna på den tiden inte var enkla statsanställda, utan arbetade för ockupanterna, romarna, och ofta samlade in mer än de hade rätt till. Så man kan jämföra dem med dagens korrupta tjänstemän.

Så dessa tulltjänstemän var, kan man säga ofta med rätta, mycket impopulära.

Hur ber skatteindrivaren?

13 Men skatteindrivaren stannade långt borta och vågade inte ens se upp mot himlen. Han slog sig för bröstet och sade: "Gud, ha förbarmande med mig. Jag är en syndare.

Han förhandlar inte ("jag är väl inte så dålig"), han jämför inte ("vissa är ännu värre än jag"), utan han ser sig själv på botten inför Gud.

Det är inte lätt att utifrån bedöma vad han tänker här, men han var säkert medveten om att han ofta inte gjorde det rätta i sitt liv. Han samlade förmodligen för mycket tillräckligt ofta och skäms nu för det.

Han kan inte föra något till Gud, på något sätt är inget rätt i hans liv, så allt han har kvar är denna bön "Gud, ha förbarmande med mig en syndare".

Denna medvetenhet är början på ett kristet liv. Inför Gud kan jag inte göra någonting, jag är faktiskt ingenting och jag vet faktiskt inte hur jag ska göra det på rätt sätt.

Det är så det börjar. Och ibland måste man som kristen om och om igen inse att ingenting fungerar utan Gud.

Guds dom

Låt oss komma till Guds dom (v.14):

14 Jag säger er: Denne man (skatteindrivaren) förklarades oskyldig av Gud, den andre blev det inte.

"Förklarad oskyldig", andra översättningar skriver "rättfärdigad" eller också från "skuld frigjord". Detta är naturligtvis början, eller en ny början. Gud befriar från skuld och på så sätt kan man förnya sitt liv.

I denna liknelse diskuteras inte alls förändringar i beteende eller något liknande, eftersom det å ena sidan skulle gå utanför liknelsens räckvidd och å andra sidan, trots alla svårigheter, är resultatet av denna befrielse från skuld.

Fariséen kommer inte att förändra någonting. Han har rätt i sina egna ögon. Han har inte möjlighet att vidareutveckla sig, att lära sig. Varför skulle han göra det?

Gud kan inte förklara en sådan person oskyldig, han kan inte ge honom befrielse från skuld. Den som kommer till Gud och säger: "Jag har rätt", har ingen chans.

Och nu kommer en annan motivering:

Ty den som upphöjer sig själv kommer att bli förödmjukad av Gud, och den som förödmjukar sig själv kommer att bli upphöjd av Gud."

Och fariséen har satt sig själv på en piedestal och sett ner på de andra. Och för att överhuvudtaget kunna komma till Gud måste han någon gång komma till den smärtsamma insikten att han inte vet allt, inte gör allt rätt, ja, att han inte är rätt.

Och det är svårt. Man är så säker på sig själv och känner sig så trygg i sin kunskap. Det kan vara ganska förödmjukande när ens ögon öppnas.

Skatteindrivaren har insett att så mycket är fel i hans liv, att han är på botten och nu kan han börja om på nytt med Gud. Och Gud kommer att gå med honom och hjälpa honom.

Sammanfattning

Jag sammanfattar.

Vi tittade på liknelsen om fariséen och skatteindrivaren.
Först tittade vi på frågan om "självförtroende", som kan baseras på status, kunskap eller förmåga. Med status och kunskap tenderar människor att bli arroganta och den här texten varnar oss för detta.
du vet allt, som det står i Romarbrevet 12:16.
Sedan tittade vi närmare på fariséns bön. Han tror att han vet exakt vad Gud vill och han tror att han gör allt rätt. Gud kan vara nöjd, eller så tänker han.
Torparen är fullt medveten om att hans liv inte är rätt inför Gud. Han känner sig på botten och det är rätt tillstånd för en början eller till och med en ny början med Gud. Utan Gud fungerar ingenting
och Gud befriar publikanen från skuldkänslor. Fariséen, å andra sidan, går därifrån tomhänt, eftersom han inte behöver något från Gud, eftersom han redan har rätt.