Introduktion
Jag har nyligen funderat på ämnet "hopp".Hoppet har i huvudsak två aspekter:
- Vad hoppas jag på?
- Vad grundar sig mitt hopp på?
Kort sagt, mål och skäl.
När jag för några dagar sedan städade mitt garage blev jag för första gången på 20 år medveten om detta, tror jag. Jag hittade tre cykellås i djupet av en hylla.
Jag hoppas kunna låsa en cykel med alla tre någon gång i framtiden, men mina förhoppningar är bara välgrundade med ett lås, eftersom bara ett av dem fortfarande har nycklarna. Jag har fortfarande en låda med nycklar i källaren, men chanserna är inte goda att det finns några som passar.
Temat "hopp" dök också upp allt oftare under Corona-perioden som en anklagelse mot kyrkorna för att de inte kunde erbjuda hopp under den tiden.
Å andra sidan har jag hört röster från de stora kyrkorna, i olika predikningar och artiklar på Internet, om att spridandet av hopp är en av kyrkornas viktigaste uppgifter.
Mycket ofta specificeras inte i sådana uttalanden vad hoppet är, målet och orsaken förblir vaga. Jag vet inte vad ni tycker om detta, men det stör mig lite grann.
I sin bok "Menschliches, Allzumenschliches" sade filosofen Friedrich Nietzsche något mycket otäckt om hopp med hänvisning till Pandoras ask:
Zeus ville att människan, hur plågad hon än är av andra onda ting, inte skulle kasta bort livet utan fortsätta att plågas på nytt. För detta ändamål ger han människan hopp: i själva verket är det det mest ondskefulla av alla onda, eftersom det förlänger människans plågor.
Hoppet som en villfarelse, som en plågsam förlängning av det som inte blir bättre?
Jag ser det inte så, men jag vill reflektera över det med er i dag och börjar med en mycket banal bibelvers om ämnet "hopp" (Predikaren 9:4, NL):
Så länge man lever finns det hopp; när man är död finns det inte längre. Det verkar banalt, men det är på något sätt också en grundläggande lag: så länge det finns liv finns det hopp.
Jag blev medveten om detta när vårt päronträd i trädgården, som kändes hundra år gammalt, vissnade bort för tre år sedan, bara sådär, över en natt, tycktes det. Kanske var dess tid ute, kanske borde vi ha vattnat det den torra sommaren, men det hade vi aldrig behövt göra tidigare.
När trädet var dött fanns det definitivt inget hopp.
Jag tror att denna princip är ganska väl förstådd. Men frågorna kvarstår i livet, vad är hoppet för något och vad bygger det på?
Hoppet i Gamla testamentet
I Bibeln i Gamla testamentet finns det olika perspektiv som leder till olika syn på hopp.
Versen innan var från boken "Predikaren" och denna bok intar till stor del perspektivet "under solen", det vill säga författaren ser bara på det som finns här på jorden.
Detta leder sedan till följande perspektiv (Predikaren 9:7-10; NL):
Predikanten ser här hopp endast i jordiska njutningar, som inte bara kan vara materiella utan också t.ex. intellektuella.
Egentligen är detta en mycket modern text, vilket också framgår av det svepande påståendet "Ty Gud har länge varit nöjd med era gärningar". Så länge jag lever här på jorden på det sätt som jag vill kan Gud väl inte ha gett något i gengäld? Den moderna människan har för länge sedan slutat acceptera att Gud ifrågasätter hennes egna tankar och handlingar.
Det är därför som "I did it my way" fortfarande är en mycket populär sång.
Men på något sätt räcker inte denna jordiska syn till.
Kung David var en person från Gamla testamentet som hade upplevt mycket med Gud. Hans böner besvarades ofta, även om han också gjorde många misstag i sitt liv, som också beskrivs ganska öppet i Bibeln.
Detta säger David i slutet av sitt liv (1 Krönikeboken 29:14,15; NL):
Dagarna på jorden har inget bestående, de är som en skugga som kan försvinna från ett ögonblick till ett annat.
Så hoppas man bara på jordisk lycka eftersom det inte verkar finnas mer?
Denna tanke går också genom Jobs bok, den med de dåliga nyheterna. Jag agerar rätt, gör gott, och det ger mig hopp om att det ska gå bra för mig på jorden. Job tänkte det i början och tre av hans vänner tänkte det till slutet. Men Job insåg i slutet att det faktiskt handlar om att erkänna Gud.
Mot slutet talar han med Gud och får följande anmärkningsvärda insikt (Job 42:5; NL)
Även om de flesta av personerna i Gamla testamentet huvudsakligen hade ögonen på det jordiska, lyser det himmelska igenom gång på gång.
I psalmerna finns det till exempel många verser som uttrycker hopp om Gud:
Psalm 25:21; NL
Detta handlar om att hoppas på hjälp att leva ett gott och rättfärdigt liv. Jag tycker att det är bra.
Gud, hjälp mig till exempel att vara snäll och vänlig mot min nästa. Detta är en mycket meningsfull bön.
Psalm 31:25; NL
Detta är hoppet om Guds hjälp i en strid. På den tiden var det ofta ett krig, men numera kan det också vara en kamp mot den inre bastarden, t.ex. mot överdriven bekvämlighet.
Ytterligare två verser:
Psalm 33:22; NL
Psalm 39:8; NL
Gud som ditt enda hopp? Här kommer säkert många att tveka eller säga emot.
Många människor har inget med Gud att göra. En del människor som tror att Gud åtminstone på något sätt är sann, lever sina liv och tänder kanske en gång ett ljus i en katolsk kyrka för att kanske få lite extra impulser från Gud.
Det skulle vara kristendomen som folklore, som kanske fungerar lite här och där, men som också fungerar utan.
Gud som det enda hoppet?
I Ordspråksboken 11:7, NL, finns ett annat banalt uttalande om hopp:
Jag skulle inte se gudlös i etisk mening, utan som en person som är utan Gud och som inte vill veta något om Gud. Om hoppet endast avser det jordiska är hoppet slut när man dör.
Hopp i dag
De flesta av de förhoppningar som upptar oss personligen i dag är förmodligen också av mer jordisk natur. Vi hoppas på att hålla oss friska, att hitta och behålla ett arbete, vi hoppas att våra barn ska bli något, vi hoppas att vi inte ska bli besvärliga på ålderns höst, och så vidare.
Jag tror att ju svårare situation vi befinner oss i, desto kortare perspektiv på hopp.
Om vi är i nöd hoppas vi på en utväg; om jag är sjuk hoppas jag på att bli frisk igen; om vi bor i en krigszon hoppas vi att inget ska hända oss och våra nära och kära och att vi inte ska behöva fly.
Ofta kommer hoppet från det faktum att vi inte har något annat val. Detta kallas måloptimism, men det är inte så fel. Så länge man lever finns det hopp, vilket vi redan har sett i bibelversen i början. Och optimister klarar sig ofta bättre än pessimister, för även om de kanske har en alltför positiv syn på situationen är de mer benägna att se möjligheter än pessimister, för vilka allting inte längre är vettigt.
Men även om krisen fortsätter måste man ändå någon gång se bort från krisläget.
Vi har just hört uttalanden där Gud beskrevs som det enda hoppet.
För mer än tjugo år sedan deltog jag i biståndstransporter till det forna Jugoslavien och deltog en gång i en kroatisk gudstjänst i Osijeck. Staden var då omgiven av serbiska tjetniker och det fanns bara en väg att ta sig in i staden på ett säkert sätt. Det fanns många flyktingar i församlingen som hade flytt från sina hem. Och pastorn predikade om Marta och Maria (Luk 10:39-41). Martha gjorde mycket arbete och tog hand om gästerna och hennes syster Maria satt vid Jesu fötter och lyssnade bara på honom. Martha klagade till Jesus över att Maria inte ville göra något, men Jesus sade att Maria insåg vad som var viktigt och att hon inte skulle förlora det hon hade hört.
Mot bakgrund av att många av de människor som var närvarande vid den tiden hade förlorat mycket, fann jag denna predikan mycket imponerande och har därför inte glömt den.
Allt kan gå förlorat, men inte Gud.
Gud som det enda hoppet? Bara medvetenheten om att det finns en Gud kan hjälpa vissa människor till en viss ödmjukhet, men om vi tittar på de två frågorna, vad vi hoppas på och vad hoppet grundar sig på, måste det bli lite mer konkret.
Bibeln säger att Gud sände Jesus Kristus till jorden och om denna Jesus står det i Matteus 12:18-21; NL:
I Jesus blir allt lite mer konkret. Vi hittar exempel på rätt handlande, till exempel i bergspredikan.
Vi hittar exempel på hur man mer konkret kan tala med Gud, be, sätta sitt hopp till honom, få hjälp. Herrens bön är en plan för en sådan bön.
Vi finner löften om att Gud hör böner och att han hjälper. Detta är grunden för detta hopp. Och Guds hjälp sträcker sig bortom vår fantasi. En vacker bild av detta är från Hesekiel 37 där profeten i en vision ser en bild av skelett och i denna vision blir skeletten levande människor igen. Gud kan göra omöjliga saker som att göra människor nya och återuppliva kyrkor.
Vi finner också löftet att Gud genom Jesus också kommer att förlåta vår skuld inför Gud om vi accepterar det. Och vi finner också hjälp att förändra oss själva så att "jag gjorde det på mitt sätt" inte nödvändigtvis behöver ske på andras bekostnad.
Det är något vi kan hoppas på.
Hoppas på morgondagen
Men det är inte allt. Det som hittills sagts handlar fortfarande främst om det jordiska.
Det är också viktigt att inte bara betrakta det som folklore att vara kristen här på jorden, utan att leva tillsammans med Jesus Kristus och bli förändrad, som vi hörde tidigare. Bibeln talar ofta om startpunkten för denna förändringsprocess som den nya födelsen (1 Petrus 1:3, NL):
Och det fortsätter, det finns ett hopp för morgondagen och jag skulle vilja nämna det specifikt. Det är uppståndelsen. Efter vår död kommer vi att vara med Jesus Kristus.
Detta faktum med uppståndelsen är mycket viktigt för det (1 Kor 15:3b-7; NL):
Vårt hopp behöver inte dö med vår död. Jesus Kristus, har mer redo för dem som vill.
Några verser längre fram formuleras det ännu mer spetsigt (1 Kor 15:16-19; NL):
Med alla kriser som varje människa upplever här och där är det redan riktigt bra att leva med Jesus Kristus på jorden, men enbart denna jordiska syn är alldeles för lite. Han har så mycket mer i beredskap för oss.
Som en sista mening om ämnet "hopp" vill jag citera en bibelvers, Hebreerbrevet 11:1; NEÜ:
Sammanfattning
Jag sammanfattar.
- Vi har tänkt på hopp:
- Vad hoppas jag på?
- Vad bygger mitt hopp på?
- I grund och botten finns det hopp så länge man lever. Men alla jordiska förhoppningar upphör med döden.
- I Gamla testamentet fanns det i första hand bara hopp i och för det jordiska, men Gud som hopp sökte man redan och det eviga lyste redan igenom på vissa ställen.
- I dag är målet för vårt hopp ofta beroende av den kris vi befinner oss i, men Gud sände Jesus Kristus som hopp för att se bortom: Som en modell för handling, för bön, för löften som Gud ger i Bibeln och som en väg till förlåtelse och förändring.
- Sedan finns det eviga hoppet om uppståndelsen, att vara med Gud.