Introduktion
För fjorton dagar sedan hade vi vår gudstjänst på stadsfestivalen och vi fick en ovanlig komplimang.
En bekant från ett stånd på Brückerfeld berättade efteråt för min hustru att många människor här vid stånd inte ens hade märkt att det var en gudstjänst. Sonja frågade: "Det är nästan en komplimang", varpå vännen svarade: "Ja, det kan man säga.
De trodde nog att det var en konsert eller något sådant. Det var underhållande, musiken var pigg, tydligen inte så som de brukar uppleva gudstjänst.
Så vår gudstjänst verkade gå ganska bra och det var fler som lyssnade än som satt i stolarna framför scenen.
Men var vår gudstjänst "bra" och hur avgör man om den var bra?
Syftet med alla möten
Jag ska läsa från 1 Korintierbrevet 14:26, NGÜ, vad som sägs där om gudstjänst:
Texten före det här avsnittet handlar om en mer detaljerad betraktelse av tungotal och profetia och den leder just in i den här versen. Och om påståendet i den här versen gäller alla sammankomster, så tror jag att det gäller särskilt för gudstjänst.
"Det skall vara så att alla får vinning för sin tro."
Andra översättningar skriver att det ska vara för "uppbyggelse", men det är samma sak på gammaldags språk.
Har stadsfestbesökarna som bevittnade gudstjänsten fått en vinst för sin tro, eller om de inte vet något om tro ännu: Kom tron närmare dem?
Det är en mycket svår fråga att besvara. Men man skulle vilja veta.
I företag ägnar man mycket uppmärksamhet åt att mäta framgång. Ger det vi gör de önskade resultaten? Man vill försöka mäta detta för att kunna arbeta effektivare. Det är i princip inget fel med det.
I samhället är det ganska svårt. Inte heller här är det i grunden fel att tänka på effektivitet. Man har utgifter för det man gör, och det ska inte vara ett bortkastat kärleksarbete. Men hur mäter man, till exempel efter en predikan, hur hög vinsten är för besökarnas tro?
Kanske kan vi göra som i byggvaruhuset, där det ibland finns en knappbar vid utgången, med fem knappar, tror jag, från dåligt till bra, representerade av smileys, från ledsen till glad. Vi kan sätta upp något liknande här vid utgången, och när man går ut trycker man bara på en knapp en gång. Och predikanten, i dag skulle det vara jag, skulle sedan få resultatet när alla har tryckt på den. Det skulle verkligen vara spännande.
Som ett skämt sökte jag en gång på Internet efter en sådan knappstång, men hittade ingenting. Begreppet "knappstång" är förmodligen inte korrekt.
Sådana utvärderingsbarriärer är naturligtvis ganska tveeggade. Å ena sidan tänker människor ofta inte så mycket på det, utan slår bara till på något sätt, enligt en spontan känsla. Endast med ett mycket stort antal människor kan resultaten fortfarande vara meningsfulla.
Å andra sidan får man ingen exakt återkoppling om varför vinsten för ens tro inte var så hög i dag? Du vill också förbättra dig, du vill lära dig. Och det innebär också att man ibland måste inse att andra ibland inte kan göra så mycket med de stora tankar som man hade i sin förberedelse.
Jag tror inte att någon här skulle vilja ha en sådan utvärderingsbalk. Något sådant är alltför opersonligt och på något sätt också alltför obarmhärtigt.
Och vi får inte glömma, vid alla förnuftiga effektivitetsöverväganden, att Gud också verkar individuellt. Om en predikan inte tilltalar nästan alla som deltar i gudstjänsten, men hjälper en enskild person på ett livsavgörande sätt, då hade predikan förmodligen sitt syfte trots allt.
Naturligtvis kan man också falla av hästen från andra sidan och om man som predikant inser att man bara stirrar in i "huh"-ansikten, säg till sig själv att det kommer att hjälpa en mycket.
I den här predikan vill jag fortsätta att titta på resultatet av det vi gör, men jag vill betona en sak som ett inlägg.
Det är mycket slående i Psalm 127:1; NL:
I alla meningsfulla överväganden om resultat, effektivitet, metodik osv. måste man alltid stanna kvar på denna grund att Herren, Jesus Kristus, måste verka. Utan att lita på och lyssna till honom är inte ens de bästa överväganden meningslösa.
Detta får aldrig glömmas bort.
Deltagande kyrka
Låt oss återvända till versen från tidigare (1 Korintierbrevet 14:26; NGÜ):
"När ni samlas har alla något att bidra med".
Oroa er inte, jag kommer inte att gå genom raderna med radiomikrofonen.
Texten har något självklart över sig, att alla som tror på Jesus har något att ge. Alla är viktiga. Alla behöver inte hålla tal. En del människor är mycket ovilliga att tala inför grupper, det förstår jag också. Och vissa saker som du har upplevt med Jesus är mycket personliga och du vill bara dela dem i en skyddad miljö. Det är också klart.
Men de exempel som listas här visar på en viss variation: en sång, en undervisning, ett profetiskt budskap, ett språktal med översättning, allt i syfte att de andra ska ha nytta av sin tro.
Jag tror inte att den här listan är fullständig. Det kan också vara en sketch, kanske en dans, en dikt, en målad bild, en upplevelse, ett enkelt vittnesbörd, kanske kan man komma på fler när man tänker efter. Kanske är det någon som berörs av ett ämne och har tänkt på det och förmedlar det till en av predikanterna som sedan utvecklar det i en predikan till förmån för alla. Alla behöver inte hålla tal och alla behöver inte stå framme om de inte vill.
Kanske är det någon som sitter fast i en bibeltext som han eller hon inte kan komma till rätta med, som han eller hon kanske till och med finner motsägelsefull i förhållande till andra texter eller motsägelsefull i förhållande till vad han eller hon har erkänt för sitt liv. Och eftersom vi inte har en allomfattande förståelse av Bibeln kommer vi alltid att hitta texter som vi inte kan klassificera, eftersom vår kunskap bara är fragmentarisk. Låt oss dela med oss av detta till varandra. Kanske hittar vi en förklaring tillsammans, kanske delar vi bara konflikten med texten och ser fram emot att allt detta besvaras i Jesus i evigheten.
Men, och detta är särskilt viktigt: Det bör alltid handla om att alla ska få en vinst för sin tro. Det måste vara motivet. Det behöver inte vara perfekt, men attityden måste vara rätt. Helst tycker vi om varandra och njuter av gemenskap, och enbart av den anledningen vill vi att den andra personen ska få en vinst för sin tro.
När du bidrar kan du därför också försöka sätta dig in i lyssnarnas situation, så att du inte bara liksom slänger ut dina saker, oavsett vad de andra tycker om det.
Längre fram, efter versen, finns ett kort stycke om profetiskt tal, som passar ganska bra här (1 Kor 14:30-32; NGÜ):
Flytta runt det i bön och framför allt ta med er att var och en av oss har något att ge genom Jesus som kan vara till nytta för någon annans tro. Alla är viktiga.
Att så och skörda
Vi stannar vid resultaten.Hur kommer vi ens fram till något som vi kan ge vidare?
När vi lever med Jesus går vi naturligt igenom hans livsskola. Genom bön och bibelläsning lär vi oss av honom och kan dela med oss av våra erfarenheter och föra dem vidare.
Eller så arbetar vi på något. Vi lär oss en sång som hjälper oss, bearbetar tankar, arbetar i kyrkan för att det är viktigt för oss. Och något kommer ut av det.
Det är lite som att så och skörda.
Egentligen växer växten av sig själv, men vi sätter igång genom att plantera fröet och arbetar med det för att uppmuntra tillväxten, genom att gödsla, luckra upp jorden och vad som helst annat som behöver göras.
Man kan dock inte se sitt kristna liv enbart i termer av resultat. Vi läser inte bara Bibeln för att lära oss något eller ber för att få något, utan vi vill ha gemenskap med Jesus Kristus.
Tron på Jesus är inte en resultatreligion, utan är en personlig relation till Gud.
Jag vill fortsätta att ta upp frågan om "resultat" i predikan, men det är bara meningsfullt om man har den relationen med Jesus, om man får förlåtelse för sina synder av honom och därmed har fred med Gud.
Men när man ber för andra, kanske delar med sig av något, ger något vidare eller arbetar i kyrkan på något sätt, verkar principen om att så och skörda redan passa in.
Och när jag tänker på sådd och skörd tänker jag alltid på Psalm 126:5,6; NL:
Det faktum att dessa verser alltid kommer i åtanke har ingen djupare innebörd alls. Jag sjöng en gång i en kör i Scheideweg-projektet för mer än 30 år sedan, och det fanns en sång där som tonsatte exakt dessa två verser, och jag tyckte mycket om den.
Men måste sådd nödvändigtvis vara förknippad med smärta och lidande för att skörden ska bli god? Förr fanns det också en uppfattning i våra kretsar att allt som är roligt är förbjudet och att endast riktigt obehagliga aktiviteter kommer från Herren, så att vi poleras till renhet.
Psalmen handlade om Israels återvändande efter fördrivningen och jag skulle förknippa tårarna med fördrivningen och glädjen med återvändandet.
Men låt oss tänka på det ändå: Hur smärtsamt måste sådd vara för att man ska ha anledning att glädjas över skörden? Eller kan sådd också vara roligt?
Kul kan vara en så dubbelriktad sak. Om du bara gör det du vill göra kommer ditt liv, varje relation och varje gemenskap att misslyckas. Då gör man inte skattedeklarationer, man städar inte köket efter att ha lagat mat, man har inga samtal med barnens lärare osv. Jag tror att man kan komma på tillräckligt många saker som man inte tycker om att göra, men man gör dem ändå. Ett rent nöjesamhälle är fruktansvärt och dömt att misslyckas.
Men jag tror att man ofta faktiskt kan ha roligt när man gör de aktiviteter som man har lämpliga gåvor och talanger för.
Du kanske har hört talesättet:
Hitta ett jobb som du tycker är roligt och du kommer aldrig att behöva arbeta en dag i ditt liv.
Det är förstås grovt förenklat, men det ligger en sanning i det.
Jag tror att om någon alltid klagar över den börda som deras jobb innebär, så kanske de har fel jobb. Det gäller naturligtvis lika mycket för arbete i samhället. Och jag tror också att då är resultaten av jobbet inte så bra.
Jag vill som sagt inte tala om en renodlad nöjeskultur. En del av att vara vuxen är att ta på sig obehagliga uppgifter här och där när det behövs. Men om den dagliga tillvaron bara består av obehagliga saker, då är det något som är ruttet.
Kanske behöver vi återaktivera begåvningstesterna i församlingen, som ett möjligt frö, så att den enskilda personen kan hitta en lämplig uppgift för sig själv, som han/hon kan identifiera sig med, där han/hon brukar trivas och där något kommer ut av det, det vill säga för att återigen ta upp bilden från psalmen: En skörd med glädjeämnen.
Det finns fler ordspråk som det om det jobb man bör trivas med.
Jag hörde en gång ett talesätt från det kristna sammanhanget:
Älska Gud och din nästa av hela ditt hjärta och gör vad du vill.
Det är naturligtvis också lite förenklat, men det finns en djupare sanning i det också. Om vår attityd verkligen präglas av att älska Gud och vår nästa av hela vårt hjärta, kommer vår vilja också att vilja det rätta. En sådan attityd är naturligtvis mer en gåva eller man är på väg mot den i betydelsen en utveckling, snarare än att man medvetet bestämmer sig för: "Från och med i morgon ska jag leva så här".
Här finns återigen sådd och skörd. Fröet är den nya attityd som vi kan få genom början eller genom ett nytt möte med Jesus Kristus, och skörden är vår vilja, våra tankar och våra handlingar.
Sammanfattning
Jag kommer till slutsatsen:.
- Vi erinrade i början om att vår stadsfesttjänst togs emot ganska väl.
- Målet med en gudstjänst bör vara att alla får en vinst för sin tro.
- Vi tänkte också att det skulle vara bra om vi på något sätt kunde mäta denna vinst, men att detta är mycket svårt. Och när vi tittar på resultatet får vi aldrig glömma att allt beror på Gud (Om Herren inte bygger huset, bygger vi det förgäves).
- Enligt versen från 1 Korintierbrevet 14:26 verkar det nästan självklart att alla bidrar med något till Guds tjänst. När vi väl har tittat på vad detta kan vara bör vi ta detta till bön, hur vi kan leva ut detta för oss själva. Målet är alltid viktigt, att alla har en vinst för sin tro.
- Även om det att vara kristen i sin kärna är en relation och gemenskap med Jesus Kristus, kan man jämföra vad våra liv gör med principen om att så och skörda.
- Sedan hörde vi ytterligare två ordspråk att tänka på:
- Hitta ett jobb som du tycker om och du kommer aldrig att behöva arbeta en dag i ditt liv.
- Älska Gud och din nästa av hela ditt hjärta och gör vad du vill.