Introduktion
Idag vill jag dela med mig av en text som påminner mig lite om "Game of Thrones", denna serie som började starkt och slutade så svagt att det till och med fanns framställningar om att spela in den sista säsongen igen. Jag skulle tycka att andra framställningar är viktigare, men jag tyckte också att den sista säsongen var dum ;-)
Så i bibeltexten finns det inga drakar och inga vita vandrare, men det handlar om vem som får tronen, och: Det är en sann historia.
Huvudpersonen är Salomos son Rehabeam.
De flesta har säkert hört talas om Salomo; hans visdom har blivit ett ordspråk när man talar om en salomonisk dom. Hans son Rehabeam är förmodligen ganska okänd.
Salomo hade just dött och hans son Rehabeam ville ta över tronen, vilket ofta är fallet. Ibland gör syskonen vid sådana tillfällen uppror eftersom de också ville ha tronen, men den här gången stod det klart att Rehabeam var efterträdaren.
Några ord om bakgrundshistorien: Hans far Salomo levde ett lugnt liv under lång tid och det rådde fred i Israel och dess omgivningar. Sedan vände sig Salomo också till andra religioner. Han gifte sig med många kvinnor från andra kulturer och religioner, tyvärr var månggifte fortfarande vanligt på den tiden, och byggde dem olika tempel och gudstjänstlokaler och bad också med dem där.
Så efter ett intensivt möte med Gud och ett konsekvent liv i sin ungdom blev han godtycklig på äldre dagar.
Sedan lovade Gud genom en profet vid namn Ahija en ung man vid namn Jerobeam den norra delen av Israel som sitt eget rike för att ta över från Salomos ättlingar.
Detta blev på något sätt känt och Salomo ville få Jerobeam dödad, men han kom undan i tid.
Förhistorien avslutas med följande verser (1 Kungaboken 11:42-43; NL):
Bekräftelse som kung
Allt verkade så enkelt. Hans son Rehabeam blev kung. Men det var inte riktigt så långt ännu (1 Kungaboken 12:1-5; NL):
Hur nu? Villkor har ställts? Vad är detta nu? Han är den rättmätige kungen, eller hur?
Och Jerobeam spelar nu plötsligt med igen. De ledande männen i Israel har tagit honom. Alternativ är aldrig dåliga, eller hur? Och du kanske kan få ut något av det för dig själv.
Andliga frågor, t.ex. vad Gud vill, ställs inte alls här. Fokus ligger enbart på den egna nyttan.
Rehabeams första reaktion här är den rätta. Han vill ha tid att tänka och rådgöra. Det är inte fel i svåra situationer.
De goda råden
(1 Kungaboken 12:6,7; NL):
Det är verkligen ett bra råd. Situationen är ganska spänd.
Nu kan man säga: men jag är ju kungen. Det är min rättighet, hur vågar de. De borde acceptera min auktoritet!
Rådet är säkert också taktiskt här. De talar om "i dag". Var vänlig i dag och möt dem, så kommer de att vara lojala undersåtar till dig.
Vi ser här faktiskt också en hänvisning till Jesus som säger om sig själv (Mark 10:45; NEÜ):
Men Jesus kom också som kung, vilket också framgår av samtalet med Pilatus (Matteus 27:11, NL):
Jesus Kristus är alltså en tjänande kung, han menade det och han levde och lever det.
Låt oss återvända till Rehabeam. Han kunde ha fattat rätt beslut här, men (1 Kungaboken 12:8-11; NL):
Varför pratar de så? Dessa människor har tydligen vuxit upp i goda förhållanden och har aldrig upplevt hur svårt det är att leva under enkla förhållanden. De har uppenbarligen aldrig tagit fattiga människors perspektiv, jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Bara tryck hjälper, vad är det för logik?
Men trycket går oftast bara nedåt, och så är det fortfarande i dag. Det är dåliga tider, vi måste göra avkall osv., men det drabbar främst de fattigaste. Varför finns det till exempel ingen skatt på övervinster på extra vinster inom energisektorn? Modellkapitalisten Maggie Thatcher gjorde det redan på 80-talet.
Så då, liksom nu, tyckte vissa människor att det var bra att "utöva påtryckningar", men det var oftast de som utövade påtryckningarna som ansåg att det var bra. Jag tror att Rehabeams rådgivare inte straffades med piskan.
Dessutom har unga människor ofta mindre förståelse för andras problem. De är ofta mer absoluta och ofta mer svartvita.
Vi läser inte heller att Rehabeam frågar efter Guds vilja. Han kunde ha bett som sin farfar David, han kunde ha rådfrågat en profet, men Gud verkar inte spela någon roll i denna fråga. Var hans far ett dåligt exempel? Kanske fick denna religionernas godtycklighet, som Salomo exemplifierade för honom under sina sista år, honom att tro att det inte är så viktigt att fråga Gud. Men vi kan bara anta det.
Nu tar katastrofen sin början.
Du behöver tryck
(1 Kungaboken 12:12-15; NL)
Vad tror du att Rehabeam tänkte? Folket har inget val, jag har rätt, jag kan göra vad jag vill. Jag är kungen!
Det är chefen som bestämmer. Man måste slå på bordet nu och säga hur det ska gå till. Vi måste alla göra uppoffringar. Tiderna är tuffa.
Inom näringslivet är det ofta inte längre så, beroende på bransch. Människor som man verkligen vill ha ställer krav, och om man inte uppfyller dem är de borta. Och man behöver dessa människor, för i vissa branscher råder det verkligen brist på kvalificerad arbetskraft.
Det auktoritära sättet fungerar inte heller längre inom den kyrkliga sektorn. Förr hade vi ibland en auktoritär världsbild inom den kristna sfären, i den meningen att någon måste säga åt oss vart vi ska gå. Jag tror inte att det fungerar, åtminstone inte i dag. Det fungerar bara tillsammans och i partnerskap.
I allt detta får man inte glömma bort att kungadömet i sig självt, så som det beskrivs här, det vill säga som ett bestämt kungadöme, egentligen inte var Guds vilja. Folket krävde en kung mot Guds vilja eftersom de andra folken också hade kungar.
En kung är i själva verket en diktator som inte är ansvarig inför någon. En sådan makt måste korrumperas i längden. I 1 Samuelsboken 8 beskrivs hur folket vill ha en kung och hur ondskefullt det är. Och i 1 Samuelsboken 8, 7; NL säger Gud till domaren Samuel som skulle införa kungadömet:
Gud som kung är mycket svårare för individen. Man måste själv läsa Bibeln för att omsätta den i sitt eget liv, själv be, själv kämpa med beslut och göra detta tillsammans med andra i kyrkan.
Naturligtvis är det mycket lättare om någon talar om för oss vart vi ska gå, men det är inte vad Gud ursprungligen ville.
Norden är borta
Låt oss återvända till Rehabeam.
Vad händer nu? Hur reagerar Israel?
Norden är borta.
Man skulle kunna sammanfatta israeliternas svar med uttrycket "Dra åt helvete", men det är inte tillåtet i en gudstjänst ;-)
Rehabeam trodde tydligen inte riktigt på detta, för han försökte något annat (1 Kung 12:18, NL):
Vad ska vi säga om det? Israel frågade inte heller Gud. De lät sig snarare styras av vad de kunde få ut av det.
Vi tar en titt på slutet:
21 När Rehabeam anlände till Jerusalem samlade han Juda och Benjamins arméer, 180 000 utvalda män. De skulle kämpa mot Israel och återta kungadömet åt honom. 22 Men Gud sade till Semaja, den gudomlige mannen: 23 "Säg till Rehabeam, Salomos son och Juda konung, och till hela folket i Juda och Benjamin och det övriga folket: 24 'Så säger Herren: Gå inte upp och strid mot dina fränder, israeliterna. Gå hem igen, för det som har hänt var min vilja!'". Och de lydde Herrens budskap och gick hem som han hade befallt dem.
I slutändan genomförde Gud sin vilja utan att de inblandade människorna hade bett om det.
Detta händer ofta nog, men vi bör inte ta oss an att tolka händelserna på detta sätt. Då och då lyfter Gud på ridån så att vi kan se varför något hände. Men för det mesta vet vi det inte.
Sammanfattning
Jag kommer till slutet och vill återigen nämna vad som har blivit viktigt för mig i texten.
- Det finns få saker som kan tas för givna. Bara för att hans far och farfar var kung över hela Israel betyder det inte att Rehabeam kommer att bli det. Och det finns få saker som vi kan ta för givet i dag. Världen förändras och vi måste göra detsamma utan att avvika från Bibelns budskap.
- En behöver förståelse för de andra. Detta "vi sätter mer press på" är ett sätt att tänka som vägrar att acceptera den andra personens perspektiv och därmed förlorar man tillgången till den andra. Det behöver inte nödvändigtvis alltid handla om påtryckningar; "jag vet ändå bättre" kan också få liknande konsekvenser. Man blir då inte längre lyssnad till, den andra personen håller sig borta.
- Jesus Kristus tjänade folket, tog sig tid för individen och även om han ibland hade ett hårt budskap mötte han alltid människor med kärlek. Och han var den ende som förtjänade att bli kung.
- Ett auktoritärt tänkande i den meningen att man tror att man har en naturlig rätt att bestämma fungerar inte heller. De andra vänder sig bort, särskilt i samhället. Det kan bara fungera tillsammans.
- Och vi vill ha Jesus Kristus som kung. Vi behöver inte en mänsklig kung som säger allt och bestämmer allt. Vi vill brottas tillsammans om vart Gud vill gå med oss.